Allhelgona helgen…

Idag tänder jag ett ljus för mormor o morfar och farmor o farfar.

Min farmor som jag aldrig träffat och min morfar som gick bort för inte alls så länge sedan. Och för det två snällaste människor jag någonsin träffat – min mormor och min farfar.

Jag kan än idag höra min mormors förmaningar om… ja, allt! J Att jag borde nog ändå ha en halsduk när det är så kallt, och om jag inte hade någon mössa så kunde jag ju låna en (ja, en trettonåring vill ju gärna ha en stickad mössa i angoragarn med glittertråd).

Eller hur vi efter en lång förhandling kom överens om att mormor INTE skulle komma hem till mig och städa när jag flyttat hemifrån till min första lägenhet. Detta fick jag igenom enbart genom att gå med på att hon fick komma till mig varje onsdag och tvätta åt mig.

Jag kan fortfarande känna känslan av att sitta bakpå min farfars cykel när han skjutsade mig genom samhället (antagligen på väg till affären för att köpa godis).

Och jag kommer ihåg alla ändlösa timmar vi lekte…. kurragömma i lägenheten (ja, jag var självklart osynlig där jag låg intryckt bakom soffan), eller när jag bestämde att vi skulle leka djungel! Jag plockade ner ALLA blommor i hela lägenheten och ställde på golvet i vardagsrummet och så fick farfar krypa runt på golvet med mig och leka djungel.

Gud vad jag saknar dom!!!