Polisen och jag

Nej då.. det här är ingen bekännelse där jag kommer att berätta att jag ställt till det för mig och blivit fångad av polisen, utan mer en liten reflektion över min inställning till polisen.
Ni som känner mig väl har säkert många gånger fått ta del av mina visdomsord i frågan, och är säkert trötta på att höra mig gnälla…. Men va fan… här kommer mer!

Anledningen till att jag började fundera över det här är att jag hörde nyligen på radion att polisen i Skaraborgs län lyckats lösa ca 40% av alla villainbrott, vilket då ska jämföras med polisen i hela landet där man bara lyckas lösa ynka 4%.
Och hur hade man då åstadkommit denna fantastiska siffra frågar man sig då – jo ser ni, man hade nämligen bland annat använt sig av den revolutionerande tekniken att man faktiskt åkt ut till brottsplatsen och tittat hur det såg ut och säkrat spår från gärningsmannen.
Det ni – vilken skräll!

Men helt ärligt! Är det någon som är förvånad?
Jag har länge gnällt över att jag känner ett mindre och mindre förtroende för polisen, och kanske ännu värre – jag känner större och större aversion mot polisen för vart år som går.


Först ska jag väl för tydlighetens skull förtydliga att JA, jag tycker att det är viktigt att polisen finns. Och jag personligen har blivit väldigt bra bemött av de flesta poliser jag varit i kontakt med.

De roliga och skojiga farbröderna som fångade mig och tog mitt körkort när jag körde för fort för några år sedan. De var (trots att det tog lappen, men det kan jag ju inte direkt gnälla över efter som att jag de facto körde för fort) bägge två artiga, trevliga och jag kunde skoja och prata med dom utan att de var sura och spydiga.

Den trevliga polisen som stannade mig i en nykterhetskontroll på lilla, lilla vägen mellan Vretstorp och Fjugesta. Jag kom (så klart) ganska fort över krönet och fick ställa mig på bromsen (jättediskret – NOT) när jag fick se polisen och de vinkade in mig för blåskontroll. Och samma visa där – jättetrevlig polis som skojade och var artig.

Poliserna som för herrans många år sedan i ett annat liv i Värmland stannade mig och en kille jag var vansinnigt förälskad i för en nykterhetskontroll, när vi på väg hem kanske körde lite sakta och vingligt (för att vi kysstes) - de var också trevliga och bara skrattade när de fick bilden klar för sig. (Och vad de skrattade när samma poliser nästa vecka vinkade in oss på en körkorts/nykterhetskontroll efter vägen till stan – ”men va f*n, är det ni igen!!”)

Eller för all del – den gången när en vän till mig övertalades att skjutsa in mig och min vapendragare till stan på min födelsedag, trots att han hade körförbud på sin bil.
Då – en kall regnig fredagskväll klockan 22.00. den 20 februari när vi åker genom ett folktomt Åmotfors finner vi oss plötsligt mitt i världens polispådrag. Två piketbussar, en vanligt snutbil och sen civilbil och poliser ÖVERALLT – och de vinkar in oss….. går några varv runt bilen, anmärker på trasiga baklysen, lyser in med ficklampa på mig och min kompis i baksätet och frågar om vi inte vet att man måste ha säkerhetsbälten. ”jo då, det vet vi” svarar vi lite skyldigt – det vi utelämnar att nämna är att det inte finns några fästen att sätta fast bältena i – och när polisen lite myndigt säger att ”ja, men sätt på er dom då!!” så drar vi snabbt som attan på oss bältena och sitter lite diskret och håller i dom så att det i alla fall ser bra ut.
Och medan vi sitter där och tänker att ”nu har de snart tagit reda på att vi har körförbud också… då sitter vi i skiten” så ser jag plötsligt en stor skugga torna upp sig bakom den irriterade polisen som tyckte at vi skulle sätta på oss säkerhetsbälte – och så hör jag en röst säga: ”Är det du Sanna?”
Det var pappan till en tjej som jag och min kompis var ridskolefröknar åt på ridklubben – så vi bekräftade skamset att ”jo då, det är vi”.. varpå poliserna börjar skratta och säger nått i sil med ”men åk härifrån så att vi slipper se er”.

Så med det sagt – jag är alltså fullt medveten om att de allra flesta poliser nog är ganska hyvens prickar, och att de självklart gör ett väldigt viktigt jobb – så tänker jag gå vidare och börja gnälla!

Vad känner jag som medborgare att polisen gör – hjälper mig och vanligt folk i vardagen?
Nej, faktiskt inte.

Följande brott SKITER jag fullständigt i om folk begår:
Jag skiter i om nån kör 130 på motorvägen, eller om nån kör 110 på 80-vägen hemma.
Jag skiter fullständigt i om nån av ungarna hemma trimmar sin moped så att den går i 50 km/h.
Och jag skiter fullständigt i om ett par ungar skjutsar runt varandra på cykel.

Men dessa brott verkar av någon anledning vara synnerligen prioriterade att stävja!

Vad som uppenbarligen är mindre intressant att försöka komma till rätta med är bott av typen:
- Inbrott i hus, bil, garage och förråd. Om ett sånt brott anmäls så finns det inte en chans att polisen kommer att lägga ner några resurser på att lösa fallet utan det kommer omedelbart att läggas ner utan åtgärder från polisens sida.
- Misshandel och rån på stan – inte heller denna typ av brott verkar vara nått som polisen anser att det är värt att lägga ner tid på att klara upp.
-Cykel, bil och motorcykelstölder – enda anledningen att polisanmäla är att kunna får ut nått på försäkringen.

Inte heller verkar polisen vara speciellt intresserade av att komma till rätta med de trafikförseelser som jag faktiskt tycker att de borde ägna sig åt – tex att folk kör som biltjuvar förbi vägarbeten, att folk kör fort förbi dagis och skolor osv. för på sånna platser har jag aldrig någonsin sett en polis befinna sig.

Händelser som:
- när polisen åker med blåljus till pizzeria Semurg och hämtar sin förbeställda pizza
- eller när polismannen som stoppar en ung tjej som kör för fort inte bara gör sitt jobb och skriver ut böter och tar körkortet utan även är direkt otrevlig och hånar henne, eller när polisen plockar in en kille för fylla och dagen efter slänger ut personen 10 mil från staden där han bor och plockades upp – mitt i vintern - endast iklädd jeans och en t-skirt och vägrar låta honom låna telefonen för att ringa efter någon som kan hämta honom
- eller när någon ringer till polisen och anmäler en misshandel och berättar att gärningsmannen har gått iväg för att hämta ett vapen och får till svar ”nej, vi kan inte skicka någon om han inte är kvar i lägenheten”
- eller när polisen ringer och berättar att de stoppat tjuven som gjort inbrott hos dig när han försökte lämna landet med en lastbil full med stöldgods (där bla dina grejer finn med) – och sen ringer nästa dag för att berätta att de släppt tjuven och han har hämtat ut sin lastbil och tagit färjan och förvunnit från landet med dina grejer
- eller när polisen kommer hem till föräldrarna med en ung kille och väldigt spydigt talar om att han är ful, när det i själva verket är så att han har diabetes och fått en insulin chock (vilket han också talat om för polisen).

Tja, de hjälper ju inte heller direkt till med att skapa en positiv bild av polisen.


Jaha.. och vad ville jag med den här svinlånga bloggposten då? Inget speciellt egentligen – jag tror bara att jag behövde få ur mig och spy lite galla över nått om jag tycker är väldigt tråkigt.
Och jag skulle önska att jag kunde känna att polisen fanns där för att hjälpa mig, inte bara för att sätta dit mig när jag om jag skulle råka köra för fort.

Jag tycker mig märka, inte bara hos mig själv utan även hos folk runtikring mig att förtroendet för polisen blir mindre och mindre.
Och det här hör jag från så många olika håll – både kollegor i min egen bransch, och från folk som jobbar inom helt andra områden, från chefer och från folk ”på golvet”, från både äldre och yngre folk och både från folk hemma från Värmland och folk från här jag bor nu…

Eller har det kanske alltid varit så här, och jag har varit naiv och blåögd förr? Kanske polisen ALDRIG har brytt sig om att försöka lösa brott som ”vanligt” folk utsätts för? Kanske folk ALLTID varit avigt inställda till polisen?
Eller inbillar jag mig kanske alltihop?


Vad vet jag? Jag kanske håller på att bli en sån där grinig rättshaverist!!!
Rätt vad det är så kanske jag börjar överklaga allt som kommunen hittar på, och skriver arga insändare i lokaltidningen!